Det är inte bara schlagerpopen och dess trogne vapendragare CD:n som närmast oemotsagd tenderar att ta över begravningsakten utan även — möjligen mindre allvarligt men desto mer anmärkningsvärt — pianot som gudstjänstinstrument. Pendeln svänger onekligen: För dryga trettio år sedan vore inget av dessa ens ett alternativ!


Varför Sträng framför Pipa?

Att fråga sig är här framför allt vad detta senare beror på: Har instrumentens Drottning blivit omodern? Favoriserar musikskolorna pianot? Betraktas det allmänt såsom tendensiöst trendigt? Är orgeln inte längre kyrkans instrument? Känner sig alltfler orga… kyrkomusiker rentav obekväma på bänken hos piporna? Står det alltför många skräporglar i våra kyrkor och framför allt kapell? Har själva musiken sprungit ifrån orgelpedalerna? Brukas pianot allt oftare i ren desperation eller är det ett medvetet musikaliskt val? Står pianot strängt taget pall medan orgeln har pipit färdigt och blivit avbytarbänk, frågar sig den sporthatande kyrkosångaren?


Sanningen, eller sannolikheten, ligger väl som vanligt mitt emellan.


Bekvämt eller Olustigt?

Det är mångas erfarenhet att man förstör sin pianoteknik genom att spela orgel — och tvärtom. Det är också visst att god grundläggande klaverteknik gynnar båda instrumenten — och tvärtom. Specialiserade pianister är alltså ofta utmärkta organister; de har bara inte skaffat sig samma drivna orgelrepertoar — och tvärtom.


Att däremot ta till det ena för att man inte behärskar det andra är förmodligen mindre bra. Att ta till samma ena av bekvämlighetsskäl för att man är olämpligt klädd nedanför läktarens skydd eller ogärna trappmotionerar benen är nog inte heller bra. Att ta till det för att man tror att menigheten inte gillar orgel verkar inte bra för yrkesstoltheten.


Orgelskräp och Massakrerad Orgel

Skräporglar i framför att begravningskapell har vi redan nämnt: Då är det inte konstigt att man väljer pianot framför trampetröskan — om man inte är en sådan där obotlig orgelentusiast som kan få vilket skräp som helst att låta som en katedralorgel! I den stiliga Gamla Ceremonihallen på Helsingborgs Krematorium, inspirerad av runda grekiska pelarhallar, är det dessutom så att en utmärkt tvåmanualig Hammarberg med tjugotalet stämmor nedrigt har förstörts genom att man vid en ack så välbehövlig rengörande renovering i samråd med någon pratakustiker satte dämpande akustikplattor i hela rotundan och övriga takpartier, eftersom delar av prästerskapet tyckte att det var svårt att tala med dryga 8 (sic!) sekunders efterklang.


Att den synnerligen fylligt välklingande orgeln, vars pipor sitter bakom en tegelvägg med upptagna ljudhål eftersom hon är specialbyggd för hallen (såsom orglar pläga), därigenom har förlorat den akustiska hjälp hon behöver, så att hon numera nere i den lika massakrerade “2-sekundershallen” låter som en lam kororgel även vid tuttispel och utan vidare överröstas av en skolad sångare, verkar inte bekymra prelater och politiker, vilket synes beklagligt då det hade varit billigare och mindre förödande för verksamheten (när efter ingreppet inte ens mikrofonförstärkning hjälpte) att ordinera tallektioner till behövande.


“Vi tjänar Musiken och Menigheten!”

Låt oss hoppas att det är för musikens skull pianot väljes — Debussys Clair de lune lämpar sig väl lika lite för orgel som Bachs Ess-dur-preludium och fuga för piano; vissa nya vispsalmer är i grunden skrivna för piano- eller gitarrackompanjemang på samma sätt som de äldre klingar bäst på orgel — samtidigt som poplåtar rätt behandlade ofta rockar fett som värsta tunggungbandet med orgelorkester: Att inte spela Claptons Tears in Heaven som unplugged gunggitarr i pip-svängen, Taubes Änglamark som sober underhållningsorkester eller Thieles What a wonderful world som råsvängigt storband kan visa sig vara fullständig idioti, om nu inte orgeln är ett ostämt tröskeverk.


Det får man inte glömma.


Ty som så många musiker nogsamt påpekar: Vi tjänar musiken, inte oss själva. Bara för att lojalt backas upp av den mäktiga svensk-kyrkliga ekokören: Det är församlingsborna vi är till för, inte oss själva.


Något som inte bara låter bra utan troligen tål att tänkas på.


(Täby, sömnlös natt tio timmar före publicering)


***)


Ett horribelt P. S. fogas till denna artikel några veckor senare: Här är det omvänd lättja och uselt omdöme som står på tapeten.


En kyrkomusiker skulle ackompanjera en sångare på begravning men sångerna passade verkligen bättre på piano än på orgel varför sångaren föreslog en instrumentrockad. Svaret blev “nej” och slutresultatet förfärligt, detta för att musikern behagat uppenbara sig, med den tryckande värmen som förevändning, iförd tunna beigea sjörövarbyxor och därtill matchande kortärmad sommarskjorta och fritidsskor och följaktligen ansåg sig olämpligt klädd för att lämna orgelläktarens trygghet.


Någon som så lätt förfaller till dylika idiotier, stötande för anhöriga och förödande för musiken, torde välja beachen framför bänken.


(Så skrevs måndagen den 28 juni 2010 kl. 12:53.)


Leave a comment