Jag fick för några dagar sedan följande fråga på hemsidan: Du som sjunger på bröllop: Skulle Du kunna tänka Dig att sjunga på ett homobröllop?


Svaret är enkelt. Naturligtvis: Jag sjunger (solo och psalmer) på alla slags bröllop — det har jag alltid gjort.


Vad är ett “riktigt” bröllop?

Detta mitt summariska svar fick mig något senare att tänka vidare: Varför skulle jag inte sjunga på “homobröllop”? För att det inte är “på riktigt”? Men vad är ett “riktigt” bröllop? Jag låter tankarna flyga fritt genom mer än 20 års bröllopssjungande (och -festspelande):


Vid altaret står ett par — en man och en kvinna — i tjugoårsåldern i frack, maräng och slöja, med marskalk och tärnor, ja rentav några små oemotståndligt sött trippande prinsessliknande brudnäbbar i släptåg, fyllda av entusiastiska förväntningar och mätta av förberedelser, avgivande heliga och livslånga löften inför självaste kontraktsprosten i stadens ledande katedral, för dagen smyckad i bröllopsskrud, med bådas familjer, släkter och vänner, uppklädda till tänderna, några av herrarna i illa sittande sällan använda eller för ändamålet hyrda frackar, några av damerna i nya skavande skor och frasande långklänningar, församlade i de anrika, ack så obekväma bänkarna alltunder det den mäktiga katedralorgeln brusar,  solisten sjunger och spänningen ligger i den stearinmättade kyrkoluften.


Är detta ett exempel på ett “riktigt” bröllop? Mellan man och kvinna? Kanske, kan det tyckas. Men exakt detsamma kan enkelt åstadkommas genom att byta ut “man och kvinna” mot “man och man” eller “kvinna och kvinna”. Fast då kommer förstås fördomarna fram!


Några “oriktigare” bröllopstyper

Det finns emellertid andra bröllopssituationer eller -typer. Man kunde vid altaret tänka sig det övre medelålders paret som måhända gifter sig för andra gången och denna gång i det lilla ombonade, mera intima korkapellet med vaktmästaren och kantorn som enda gäster och vittnen. Det kan också vara fint och högtidligt.


Flera exempel: Den äldre europeiske mannen och den yngre asiatiska kvinnan. Eller den mycket äldre kvinnan och den betydligt yngre mannen. Eller, icke att förglömma, mannen av börd, kvinnan av folket: Den välsituerade högstatusmannen och den lönearbetande ensamstående mamman således. Eller åter det tonårigt omyndiga, barnväntande, livrädda gymnasistparet — ett scenario som gränsar till gamla tiders konvenansäktenskap, där föräldrarna avgjorde vilka som, av olika skäl, var lämpade för varandra.


Så finns ju alltid societetsbröllop och kungliga bröllop — eller kändisbröllop och hollywoodbröllop — alla med skvallerpress och media i släptåg. Eller det borgerliga bröllopet på rådhuset. Eller varför inte det impulsiva Las Vegas-bröllopet i Elvis-kapellet. Eller för all del alla de bröllop där parterna är gravida eller redan har barn eller rentav är skilda och gifter sig på nytt.


Slutligen finns det registrerade partnerskapet som nu alltså har fått bröllopsstatus — och så kan cirleln slutas.


Varför skulle jag inte sjunga på något av de här uppräknade bröllopssituationerna? Fördomar saknas i varje fall inte om dem! Är de därför mindre “riktiga” än den första idylliska, om än medvetet tillspetsat extrapolerade skildringen?


Di där homsarna då?

Glömmer inte Hr Kyrko-Sångaren vad som står i Bibeln? Att därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru; och de två skola bliva ett. Vidare att en man icke skall ligga hos en annan man då det är en styggelse. Eller den hårda domen över sodomiterna och deras stad. Eller den kända uppmaningen: Varen fruktsamma och föröken Eder! — Jo, visst står det väl så. Och hur skulle det gå med mänskligheten om alla bleve homofiler och lesbianer: Vi skulle minsann dö ut… Barnlösa! — Jo det skulle vi nog. Om alla vore lesbofiler och homsianer. — Fast nuförtiden får di ju både adoptera barn och befrukta sig hur som helst med varandra, di där. Man måste väl ändå tänka på di små: Inte kan ett barn ha två pappor eller två mammor?! — Jo men, nej… eller jo…


Det finns nog barn som har både två och tre mammor eller pappor — plastpappor, extramammor, bonusföräldrar: skilsmässobarn kallas den. (Man kunde föreställa sig begreppsbildningen och matematiken om ett gaypar skulle skilja sig…) Det finns även barn som bara har en förälder till följd av möjligheten att dumpa, sticka iväg, skilja sig eller rentav dö: ensamstående förälder heter den.


Men nu är vi allt långt ifrån ämnet. Eller är vi?


Varför sjunger jag på bröllop?

Vi har i bekantskapskretsen några förlovade gaypar.


Skulle inte de få blicka kärleksfullt på varandra eller ömt stryka varandra över armen — som jag och min innerligt älskade gör — utan att behöva stänga dörren och erinra sig att de en gång i tiden skulle ha brutit mot lagen? (Ty en gång var det olagligt.)


Skulle inte de få bekräfta sin kärlek inför Gud, inför den gud som en gång skapade dem — som jag och min lilla hustru gjorde — utan att betraktas som motbjudande kyrkoskändare och så förmenas sin kärlek som väl inte är obetydligare än någon annans? (Ty en gång fick de smyga med sina förhållande, på en del håll kanske även i våra dagar, även sedan de blivit lagliga.)


Skulle inte de få uppleva den obeskrivliga glädjen att se ett barn växa upp, att vara dess allt, att följa dess utveckling — som vi med vår älskade lille gosse — utan att stämplas som presumptiva…? (Ty en gång fick de nöjas med att längtansfullt blicka ut över lekplatsen, att ge syskon- eller kusinbarnen presenter i juletid eller vid födelsedagar, att kanske få vara barnvakt då och då — med både barn och känslor till låns.)


Därför sjunger jag på bröllop. I Evighet. Amen.


(Så skrevs torsdagen den 8 april 2010 kl. 21.33.)


Leave a comment