PÅ SMÅBARNSAVDELNINGEN (1-2 år; 20-30 min.)

 

”O titta, d’é G’enn!” ”Jaa, sjongaa!” ”Ja jä’pa ti paano!” Vi nästan krockar med ett litet rödkrulligt yrväder och hennes lillebror som precis kommer med mamman som utbrister till den lille: ”Men titta, nu blir det musik, det gillar ju du!”

 

Så där kan det låta när man rullar in pianot till småbarnsavdelningen. Några sitter redan i ringen på sina puffar och klappar på knäna och säger ”Bom Bom”, andra behöver hjälp på traven av ställets personal som givetvis sitter med. I ”di smås” ögon lyser förväntansfullt frågan: ”Va’ ska han hitta på idag?” Det kan man ju undra: Blir det Fiskedammen, Lyckohjulet, Slumpmaskinen, Kortlådan eller Gosedjurs¬säcken för att välja sånger – eller går allting på frihand som en del gärna får tro? Ska han spela på Det Stora Pianot eller Det Lilla Som Man Kan Ha I Knät eller på Melodican – eller ska han rentav plinka på Ukulelen som han håller på att lära sig? Det vet man ju aldrig och det är just det som barnen tycker är så spännande.

 

Första sången för dagen handlar om att bygga en maskin med många små jag delar och armar som vevar – och nog vevas det allt, inte minst av en lycksalig liten Harry: Det svänger värre än en hederlig gammal bonn’jazz! Så blir det genast bossa nova när vi träffar en krokodil som kör runt i en bil och hans coola kompis i kjol och en dinosaur som heter Rex och äter mariekex. De minsta tittar förundrat, några försöker sig på en och annan rörelse medan de äldre, mera världsvana, rentav sjunger en stump. När någon försigkommen lintott eller äventyrslysten krulltopp rymmer eller försöker välta pianot infångas de snart av någon vuxen och sätts tillbaka i rundeln. Inte för inte har vi nu kommit till en flod i utkanten av djungeln där en och annan apa retar den utsvultne krokodilen – så går det ju också som det går med de fem små aporna. Förtjusta pip och skrik utbryter när krokodilgapet slår igen med en smäll: ”Diilen ääta aaapa!”

 

”Titta min t’ööja!” utbrister plötsligt lilla Hippa (som kan och följer med i varenda sång och rörelse). ”Vad är det får nå’t du har där då?” ”En g’oooda.” Det dras och slits i den arma tröjan så att grodan blir både avlång och bredflabbad. ”Ska vi sjunga om Hippas groda då?” ”Jaaaa!” Blöööapp sa den lilla lilla grodan en dag… lyder denna svängiga slow fox: Det kvackas och fnittras hysteriskt när när grodan dyker ner i vattnet, men än värre när den dyker upp igen och ruskar av sig vattnet med ett Brrrrrr så att hela huvudet skakar. ”Ska vi sjunga om det som Josef har på sin tröja också, tycker ni?” ”Jaaaaa, ugggaa, ugggaaaa!” Vi leker ihåligt träd, det bor en uggla i det. ”Aoaoo, aoaooo” låter några redan när inled¬ningen till denna eleganta vals ljuder från pianot.

 

”Men vad är det där för nå’t? Där uppe…” Förvånade blickar lyfts mot taket och någon med huvudet på skaft ropar ”Cyklaaa!” Så blir det beguine: Säj har väl du nu sett vad som i luften skett, det var nå’t jättestort som cykla’ fram så fort… – Den Cyklande Elefanten. ”Men vad är det där då?” Det rasslar i korgen som hänger i taket när den hissas ner och de små flockas kring det spännande innehållet: Det är dags för maracasäggen. Alla får slutligen tag i var sitt ägg och vi kan, allt efter förmåga och rytmvana, spela (och sjunga) till Sabokuaja, en trallvänlig rumba, Alla kan spela, kan spela med. En annan godbit är Spela alla på en gång, där man både får tillfälle att spela jättefort och lååångsamt. Humöret är på topp och och vi drar till med Hej, Hej, Hej, Heej! Nu spelar vi en sång! Sedan får man försiktigt lägga tillbaka de trötta små äggen att sova: Ingen släpper korgen med blicken när den långsamt hissas upp…

 

I MELLANGRUPPEN (3-4 år; 30-45 min.)

 

Vi tar praktiskt nog fasta på lärdomarna från småbarnsgruppen när vi kommer till mellanbarnen, men pratar lite kring sångtexterna och försöker få ihop både ord, melodi och rörelser – det kan bli mycket på en gång, men till slut går det när man bara vill, det märker inte minst barnen! Även här har vi nu kommit fram till maracasäggen som Emilie dagen till ära får dela utfrån en gammel¬dags äggakorg med handtag. Ibland upptäcker vi till och med skrammellådan med allsköns rytm-instrument såsom tamburin, claves, maracas, triangel, kastanjetter eller gurka!

 

Men idag har det hela börjat med ivrig pianoinkopplingshjälp och Bom bom-sången, i denna grupp utökad med en vers där man först skall marschera och sedan retirera, allt på 1-2, 1-2. Vi diskuterar vad de nya svåra orden betyder och snart promeneras det friskt. Därefter får lika raskt namnsången Slidderi Slidderi Sork, Elsa hänger på tork… ta vid, ”mest för Glenns skull…”, tills alla har hängt på tork två och två: Så kan det gå när man har badat med kläderna på!

 

Vi är dock inte riktigt torra och ingen vill ju bli förkyld: Sången om Petter Sprattelgubbe som är fattig och hängig men snäll och go’ och intet hellre vill än att sprattla blir nästan farlig i all sin spratteliver. Den får tas om ett par gånger, eller bisseras, nästan som ett extranummer mitt i konserten! Vi provar även med gymnastikramsan Gårilla, gårilla, schimpanserna går bra och King Kong, skinkgång, ormen den är jättrelång, men ingenting hjälper. De Fem små aporna som retar krokodilen får hoppa oss torra. I mellangruppen viskar vi någon vers, gör bara rörelser en annan och spelar kanske trötta en tredje.

 

Men ack, fortfarande inte torra! Vi får väl helt enkelt gå in i en affär och köpa lite torra kläder: Inte heller det lyckas eftersom vi verkar ha hamnat i en Skuttihopp-, vipp-på-rumpan- och snurra runt-affär! Undrar vad Jonte Myra skulle ha tyckt? Har ni backen och stacken? Bra, för här kommer Jonte själv: Han hinner bli både ledsen, fnissig, irriterad, förkyld och arg innan han äntligen når ända upp till stacken. Vi kan också sjunga om En Flodhäst kom emot mej och gav mej en Puss och jag flög i luften som en Bomullstuss! med refrängen En Stamp, en Klapp, en Kram och en Puss. Lyckan är stor – och titta: Vi har torkat! Då kan vi sjunga Bamsesången samtidigt som vi klappar vartannat taktslag (1 och 3) på knäna och vartannat (2 och 4) i händerna: ”Knäna Klapp, Knäna Klapp.” Heja Bamse, starkast utav alla, men han tycker inte om att slåss.

 

Så är vi äntligen, efter denna söta rytmövning, framme vid maracasäggen. Sångerna och entusiasmen är desamma som hos minstingarna, men här övar vi lite på att börja och sluta samtidigt och däremellan att spela i samma takt – samt inte minst att sjunga och spela på en gång! Här spelar vi inte bara jättefort och lååångsamt utan även jättestarkt och väldigt tyyysst. Dessutom skall äggen ligga stilla framför fötterna när pianot inte spelar, också det en mild utmaning…

 

HOS UTEGRUPPEN (4-6 år; 45-60 min.)

Kan man tänka sig att äggen åker fram även hos ”di store?” Här får man sällan pianohjälp, men desto oftare små inledande reflexioner över det som rör sig i livliga små huvuden och som en piano-Glenn kan behöva invigas i. Vi börjar ibland med Bom Bom även här och i så fall med ett par extra rörelseverser om att stå och sitta och rulla runt på golvet och hoppa – och sjunga samtidigt – men idag går vi direkt på Slidderi Sladderi Sork med varianten att var och en står kvar när de hört sitt namn tills alla hänger på tork längs ett par osynliga tvättlinor och att namnen inte tas i den ordning barnen sitter – det gäller alltså att vara uppmärksam!

 

Vi behöver gymnastisera oss varma efter klädsimmet och Gårilla, Gårilla, King Kong, Skinkgång passar ypperligt men här sjunger vi den med bibehållna rörelser. Detsamma gäller Aporna och Jonte Myra i den händelse de kommer med, alla till mina egna melodier, tätt följda av Astrid Lindgren-jiggen om Sjörövar-Fabbe och Baloos stomphoppiga Var nöjd med allt som livet ger ur Djungelboken – men dessa båda sjunger vi utan rörelser.

 

Så skall vi också här närma oss maracasäggen, men först några rytmövningar. Att klappa 2-4 på efterslag är en färdighet som många vuxna inte besitter; för barnen möter sådant inga hinder och därför kan vi utan vidare slunga oss ut i en rolig nonsenssång, boogie woogien Sill i Dill (med potatis till) där jag sjunger före och barnen svarar, och därefter rentav den spännande och blodtörstigt coola swingen om Hajarna, en talsång med en improviserad historia om ”Pappa Haj och Mamma Haj och Morfar Haj (utan tänder) och Mini-Haj” där di små svarar mina infall med omkvädet ”Duduu-dududududuu!”

 

Även i utegruppen fungerar ”Knäna Klapp, Knäna Klapp” på 1-2-3-4: Varför inte den omåttligt populära nonsensvisan om Kinamockaskogen där världens konstgaste familj bor, till melodin om Moster Ingeborg, och därefter visan om den borttappade Cykelnyckeln: När vi hittar nyckeln är cykeln borta…

 

Nu är det äntligen dags för äggen – eller snarare skrammelinstrumenten: Barnen får sticka in händerna under en fäll och välja genom att känna och lyssna, inte tjuvtitta! Låt oss för exemplets skull åter använda samma sånger: Sabokuaja och Spela alla – i vilken vi nu inför det ovanliga att spela ”fort och svagt” samt ”starkt och långsamt” istället för det naturliga tvärtom. Här gäller det sannerligen att vara med! När pianot är tyst skall instrumenten ligga och vila framför fötterna. Rätt vad det är hålles ett par claves upp: Då spelar endast de med claves i händerna. Så alla maracas, eller alla trianglar – eller varför inte både claves och maracas, eller bjällror och trianglar. Eller alla på en gång. Så bytar vi instrument med varandra genom att skicka åt vänster – det tar lite tid att förstå, men det går. Vi avslutar med min egen lilla visa Spela och Sjunga, om att börja och sluta samtidigt, att spela eller sjunga lika fort, lika starkt eller svagt, allt efter vad dirigenten, Pianogubben Glenn, behagar bestämma, varefter instrumenten läggs i en korg efter sort och slag: Det gäller att vänta på sin tur och varsam handledning behövs ju alltid. Men humöret är det inget fel på!

 

NÅGRA PEDAGOGISKA KONSEKVENSER

 

”Sångsamling” låter som någon nyuppväckt sjuttiotalsrörelse med barn i ring, sammetslen röst, fluff och gitarr – och sådant förekommer kanske fortfarande… – men ser man till alla de färdigheter barnen tillgodogör sig under en koncentrerad musikstund blir saken en annan, och det känns plötsligt inte särdeles svårt att anknyta till läroplanens ordrika målbeskrivningar. (”Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av tal-och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande…”)

 

Förutom att de små, utan att ha en aning om hur det har gått till, lär sig en mängd Melodier och Sångtexter, Musiklekar och Rörelse, Rim och Ramsor i olika genrer tränas de samtidigt i sådant som rent praktiskt behövs för att få det hela att fungera: sitta på rumpan och lyssna när någon annan pratar, ha tålamod och vänta på sin tur, förstå olika slags instruktioner, inte minst att det blir roligare om man deltar med liv och lust. Vidare börja och sluta samtidigt och sjunga samma text och melodi i samma tempo; klappa, gå eller hoppa i samma takt; sjunga starkt eller svagt utan att bara skrika eller viska.

 

Vi inser lätt att sånger och ramsor blir omedveten talövning, träning i meningsbyggnad eller ordkunskap där barnen kan bidra med egna erfarenheter när de får reflektera över innehåll och nya ord, men också musikalisk skolning med gehörsträning och rytmik, allt utifrån den rena sångglädjen. (”…utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra…”) Eller varför inte lyckan att få prova ”Skrammelinstrument” och Trummor, Klockspel och Ukulele, Melodica och Piano. Rörelselekar med spontandans förstärker detta och tillför aktivitet mitt i stillasittandet. Över tid förändras givetvis svårighetsgraden och barnen får prova på allt mer komplexa ting. (”I lekens och det lustfyllda lärandets olika former stimuleras fantasi, inlevelse, kommunikation och förmåga till symboliskt tänkande samt förmåga att samarbeta och lösa problem. Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få möjligheter att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter…”)

 

Man skulle kunna beskriva det som ett utvecklingslängdsnitt, detta att från grupp till grupp gå från det enkla till det svåra, från det rättframma till det eftertänksamma, så att man efterhand sjunger allt svårare sånger eller att det som först är enkla ramsor senare blir sånger eller lekar på samma innehåll och slutligen dramatiseringar eller föremål för diskussion. (”Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna…”) Gången är ju vanligen, som vi redan har sett, att de minsta gör en och annan favoritrörelse, sedan börjar sjunga och slutligen kan göra bådadera och att man efterhand lägger till fler verser och rörelser samt att man längre fram sjunger någon vers, gör rörelser en annan och viskar en tredje, är ledsen en fjärde, fnittrig en femte, förkyld en sjätte och som vanligt den sjunde. Man kan också låta barnen välja sånger genom att först dra sångkort eller gosedjur ur en säck, sedan via lyckohjul eller fiskedamm och slutligen genom att spela tärningsspel och flytta en pjäs, eller memory där ett korrekt par bildar en sång eller helt enkelt gissa med hjälp av beskrivningar eller charader.
Samma tankeinje gäller för rytm och spel. Här kan man börja med att klappa 2-4 så gott det går på vilken sång som helst i fyrtakt (mer avancerat Hajarna eller Sill i Dill), sedan avancera till ”Knäna Klapp, Knäna Klapp” på 1-2-3-4 (Bamse eller Cykelnyckeln), för att slutligen nå fram till klappramsor av typen En Sjöman for till Aj Aj Aj! eller Annarella Mozzarella. Man kan förklara och sedan resonera om att vi ibland klappar till fyra och ibland till tre (vals) och om hur en enkel sång är uppbyggd, något som främjar mer än bara den musikaliska utvecklingen eftersom rytm är matematik! (”…stimuleras och utmanas i sin matematiska utveckling…”) Med skrammelinstrumenten eller maracasäggen kan man först skramla och skaka (och rentav sjunga!) i största glädje och allmänhet, sedan även här spela 2-4 eller ”skaka fram och tillbaka i takt”, för att så småningom nå fram till allt komplexare rytmer och spel med olika instrumentgrupper samtidigt som man sjunger.

 

När tiden är mogen kan man även låta barnen prova på andra instrument, då helst i mindre grupper: De kan lära sig spela ett D-ackord på Ukulele att sjunga Broder Jakob till. De kan göra samma sak på ett Klockspel så att tre barn spelar var sin ton i ett C-ackord (C-E-G) och de andra sjunger melodin eller att jag spelar melodin. En annan rolig möjlighet är att lära tre barn ett C-ackord som nyss, tre andra barn ett G-ackord och ytterligare tre ett F-ackord och sedan dirigera (peka på) grupperna när det är dags att byta ackord: Detta går att göra både på Klockspel och Ukulele. På Melodica eller Piano kan man, lite mer avancerat, lära barnen att spela tvåtonsackord: en ton med varje pekfinger (eller en ton med varje klubba på Klockspel) med samma resultat.

 

Pianot blir extra spännande: Bara det att demonstrera att pianot flinar åt en med alla sina tänder, att tonen ligger kvar om man trycker ner högra pedalen, att varje ton kommer tillbaka efter en skala, att man spelar mörkt och lågt eller högt och ljust, att det finns både vita och svarta tangenter och att man kan spela melodier bara på de svarta! Vidare kan de få prova att spela något enkelt stycke såsom Kängurun eller liknande. Eller någon melodi med en, två eller tre toner att spela när jag kompar vid sidan om. Ja, det finns oändliga möjligheter om man bara vill! (”Det behövs också kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenheter och engagemang tas till vara i verksamheten, hur deras kunnande förändras samt när de upplever verksamheten som intressant, rolig och meningsfull…”)

 

HUR GÅR DET MED SÅNGSTUNDEN…?

 

Hos UTEGRUPPEN plockar vi nu fram rockringarna (eller hopprepen som formas till ringar). Den svängiga shuffeln Hoppa Hoppa! i olika tempon går alltid hem och här gäller det att lyssna när det blir stopp: Bara rumpan i ringen, som en bro över ringen, händer och fötter i ringen; två i varje ring, så plockar vi bort en eller två ringar, tre i varje ring, bort med fler, fyra i varje; bara killar i röda ringar, tjejer i gröna; tre i varje ring som håller varandra i händerna… Valen är många och entusiasmen ibland väl stor… Kanske hinner vi också med att leka Bro Bro Breja, Kom alla mina små kycklingar, Törnrosa var ett vackert Barn, Dansstopp eller Hela Havet Stormar! Ibland orkas det med, ibland bryts det ihop, ibland finns det ilskna eller otröstliga förlorare, ibland blir det kaos – men för det mesta fungerar det. Till sist får alla ligga ner för några minuters avslappning till stämningsfull pianomusik (ett riskmoment, jag vet…) varefter vi avslutar med Kokt Spaghetti: någon går runt och känner på barnens ben och armar – de som är mjuka och fädigkokta får gå och klä på sig för att gå ut, de andra får koka lite till.

 

I MELLANGRUPPEN är det också dags för lite rörelse: Hoppa Hoppa! så klart. När det är dags att ”stoppa” får barnen olika instruktioner varje gång: Stå på ett ben, endast rumpan i golvet, en fot och en hand i golvet och liknande; snäppet svårare än att bara stå still! Vidare har vi Vippa på Tårna, Gunga med knäna… efter julmelodin Sätt Dig på Bocken och håll Dig i Rocken! Så tröttar vi ut dem ordentligt med hjälp av Dundergympa – snabba rörelse¬kommandon som barnen älskar att utföra, helst fnissande: ”Sitt, Stå, Ligg ner, Stå upp, Hoppa!” och så vidare.
Puh! Tid att sova? ”Jaaa….” Alla förvandlas till små lejon i den söta men smått dramatiska Lilla Lejon, Sover Du? och sedan till små trötta nallar i Björnen sover efter Gubben Noak: På slutet av dessa sånger ryts och brummas det så det står härliga till, men här försöker vi tala om att yrvaket sömninga lejon och björnar inte ryter speciellt starkt – ibland fungerar det… Ibland kan vi låta barnen lägga sig i en ring med fötterna in mot mitten som en stjärna och stämningsfullt sjunga – ofta aldeles själva – Blinka Lilla Stjärna eller möjligen Twinkle, Twinkle, Little Star! allteftersom andan faller på. Musikstunden avslutas antingen i stjärnringen eller med sången om Det Lilla Spöket som bor i mitt hus med rörelser och allt.

 

På SMÅBARNSAVDELNINGEN har det verkligen blivit dags att röra på sig! Hoppa Hoppa! är som gjord för de spralliga små och om någon står stilla när det blir ”stopp” så är det bra. Spelar man en viss inledning drar några små ut håret till flätor, några – Lilla Hippa till exempel – håller i öronen och de flesta vrålar ”Pippiiiiii!!” Succé. Det skuttas också runt till speldosevalsen Dansa Lilla Nallebjörn, innan det även här är dags att sova: Lilla Lejon och Björnen sover sjungs eller avnjutes i de mest bedårande sovställningar! Här är det ingen hejd på rytanden och brummanden – och så skall det ju vara hos de små. Hela musikstunden avslutas med ramsan Tjock eller smal, liten eller stor… om det snälla spöket som bara vill säga Hej!, följd av sången Det bor ett litet spöke därinne i mitt hus, om det busglada spöket som säger ”Buuuu!” ”innan han skall somna sött…”

 

VAD LEDER ALLT DETTA TILL DÅ…?

 

Det är mycket, ja oerhört mycket, som praktiskt och omedvetet övas och lärs in under samlingarna, men den stora frågan är naturligtvis vad barnen tar med sig därifrån: Berörs de av vad de har fått vara med om? Berättar de hemma om allt detta? Sjunger de hemma med syskon eller föräldrar? Läser de eller klappar ramsor med kompisarna på förskolan? Märker föräldrarna någon skillnad? Leder detta till att de senare i livet börjar sjunga eller spela instrument? Blir musiken dem till glädje i både glada och sorgsna stunder? Väljer någon musikerns eller sångarens yrke? Beror detta i så fall på Förskolans Musikstunder?

 

Det kan vi naturligtvis inte veta; lika lite som vi kan annat än ana vad som försiggår i deras läraktiga och fantasifulla inren. Men vi kan så små tonfrön, låta dem beröras av upplevelser och väcka musikaliska skönhetstankar i de späda sinnena. Först senare kan frukterna visa sig: Någon blir närmast bergtagen av musiken, en annan vill absolut inte, en tredje får med tiden en härlig hobby, en fjärde är glad ändå, en femte blir den borne lyssnaren medan det för den sjätte kanske dröjer upp i vuxen ålder innan någonting händer. Men att någonting händer — kanske med den sjunde! — det får vi aldrig någonsin sluta hoppas på! (”…främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära…”)

 

Leave a comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.