I mitt yrke, den frilansande kyrkosångarens, får man höra mycket musikaliskt gnäll och därmed beledsagade yttranden, icke minst, det säger sig självt, från kyrkligt håll — en del höggradigt befogat, annat ytterligt tröttande.


Det gäller ofta sådant som å ena sidan den synbart låghaltiga kvalitén på många nya psalmer och ensidigt masstillverkad ny “kyrko”-musik, den senare ofta föga mer än nedskrivna arrangemang av kända stycken eller enklare musikaliska uppslag. sådant som en habilt normalbegåvad musiker torde extemporera (läs: improvisera) i vardagsstundens rutinrus; eller å den andra extremen suckan över att man fortfarande använder de gamla dammigt fossila, beckmörkt knastertråkiga psalmerna och sångerna när nu de nya ohämmat glada, mångkulturellt multiglobetrottiska treackords-vispopsmusikal-halleluja-schlagerbitarna äntligen har nått vår tvärdragsöppna svenska kyrka!


Det kan vidare gälla sådant som CD eller levande solomusik på bröllop och begravning, kyrkokulturarvets förflackning genom det nyas skoningslöst fräcka intrång eller den närmast hisnande stilistiska spännvidden mellan kyrkans och omvärldens musik på begravning och bröllop, av undertecknad icke sällan kallad Från Bach till Benny; för att inte tala om det att den borgerliga begravningsmusiken krypande omärkligt har blivit kyrklig — och vice versa.


***


Vad får man sjunga i kyrkan? Kan man sjunga den? Passar den verkligen? — Sådana frågor får man såsom utövande kyrkosångare alltsomoftast. Frågor om vad som är “kyrkligt värdig (läs: kyrkofäig) musik” på gudstjänst eller begravningsförättning, på dop eller vigsel.


Denna artikel skall handla om mötet mellan det gamla och det nya: Hur skall vi förhålla oss som yrkesmän gentemot musiken; gentemot anhöriga och kyrkobesökare; gentemot kollegor och kyrktyckare? Vad skall vi släpa in i kyrkan och vad bör stanna utanför? Vad skall tryckas in i ceremonierna med tillhjälp av populistiskt skohorn och vad hamnar där efter moget förnuftsmässigt övervägande med hjärnans hjälp?


Kyrko-värdig och Kyrk-ovärdig Kyrkosång

Nåväl: Bach eller Benny? Mozart eller Metallica? Händel eller Häggkvist? Nordqvist eller Nordman? Grieg eller Gärdestad? Vivaldi eller Vikingarna? Telemann eller Taube?  Roman eller Rock’n Roll?


Diskussionen är alltigenom akademisk eftersom dessa val inte längre är möjliga att göra, i varje fall inte ur kyrklig synvinkel, oavsett vilka ivriga synpunkter som än alltför villigt framkastas: Det exkluderande eller har sedan sextio- och sjuttiotalen, till följd av velighet och vaghet —  eller ödmjukhet och öppenhet om man föredrar den tolkningen — på gott och ont blivit ett rungande inklusivt och som ensidigt och urskiljningslöst självutplånande går allt och alla till mötes, något som alltigenom är kyrkans eget fel —  eller val, åter vilket man föredrar.


Ty Kristi Svenska Kyrka på Jorden har under en mer än fyrtioårig ja-sägande ökenvandring utplånat skillnaden mellan sin egen musik (i vänstra ledet ovan) och omvärldens (i det högra): Bach, Mozart, Händel, Nordqvist, Grieg, Vivaldi Telemann och Roman — och måånga andra — har mer eller mindre fått ge vika för Benny, Metallica, Häggkvist, Nordman, Gärdestad, Vikingarna, Taube och Rock’n Roll — och deras minst lika taalrika vänner. Pendeln har svängt från att då envist befinna sig till vänster (DETTA är Kyrkans musik, detta och intet annat) till att nu lika bångstyrigt hålla åt höger (men naturligtvis, vill Ni ha den så får Ni den så klart, Kyrkan är öppen för allt); detta genom präster (och musiker) som inte har velat, vågat eller förmått säga nej till anhöriga, om ens försökt diskutera alternativ: “Det är så svårt att säja nej när man sitter mitt emot dom och dom så gärna vill ha den där…”


(Det är, inom parentes sagt, inte alls svårt. Jag har i egenskap av borgerlig begravningsförättare, även kallad officiant — och stundtals även såsom anlitad solist — suttit hemma “mittemot” folk, eller haft dem i andra änden av telefonluren, och haft synpunkter på vad som önskades — för att det var svårt att framföra i just det kapellet, för att det inte gick att få fram noter, eller ens planka sången eftersom vi inte kunde hitta den, för att den inte passade in i det övriga programmet eller för att den helt enkelt var rent omöjlig! Det inses lätt att det yrkesmässiga förståndet och samvetet här skyndsamt måste inträda, både för ens egen skull och de anhörigas. Naturligtvis får man vara lyhörd för vem man har framför sig, och ibland har de verkligen bara bestämt att så skall det vara, men i de flesta fall är folk öppna för synpunkter och ställer ofta själv frågor om sånger till mig “i egenskap av specialist på det här” som någon uttryckte saken; då kan förändringar komma till stånd som både gynnar höger och vänster led — både oss och de anhöriga.)


Men Bach eller Benny då?

Har man nu tagit den profana omvärldens (läs: kyrkobesökarnas) musik ombord på kyrkoskeppet får man snällt finna sig i den och icke betrakta den som försumlig ballast men som en nyvunnen bekantskap att lära känna bättre, något som av lätt insedda skäl inte går så lätt alla gånger: Varför skall jag behöva ta konsekvenserna av andras beslut som kanske har fattats utan min vetskap och intresse, lömskt bakom min rygg, ja rentav innan jag var i branschen eller ens född!?


Därför att Du, käre musiker, sångare, präst, har ett stort ansvar: ett ansvar gentemot musiken som innebär en ständig och otacksam icke sällan oförskyllt påtvingad balansgång; ett ansvar gentemot kulturarvet och det nya, gentemot kyrkobesökare och anhöriga, kollegor och kyrktyckare; ett ansvar gentemot Dig själv och det yrkesmässiga samvetet.


Sådant går icke av sig själv, och sällan utan nervinblandning.


Det finns mången utmärkt äldre kyrkomusiker — och även yngre, vad det beträffar — som inte alls känner till det nya, varken vad gäller stil, innehåll eller framförandepraxis, och fasar för de tillfällen den haltande måste framföras; musiker som kanske gärna ville lära men är alltför notbundna, ovana vid ackordanalyser och obekväma med det fria, närmast improvisatoriska gehörsspel som krävs i popsvängen — utan att fördensskull vara dåliga musiker, men helt enkelt föredra Bach framför Benny.


Det finns också yngre musiker som är uppvuxna med pop, gehörsspel och ackordanalyser vars akilleshäl ligger i begränsad förmåga och måhända vilja att tillgodogöra sig och spela traditionens äldre musik — hellre Benny än Bach.


Synd bara att valet icke längre finns: Det är numera Bach OCH Benny!

En följd av mer eller mindre lyckad balansgång är den sentida förekomsten av CD i kyrkan, ett ämne så känsligt, både i och utanför kyrkan, och mångfacetterat att det kräver ett eget inlägg. Men det är klart, väl grovt uttryckt: Tillåter kyrkan all musik och dess tjänare inte framför den är väl CD eller tystnad det som återstår?


Allt är inte så enkelt

Det finns emellertid ett par saker att fundera över.


En viss sång kan ha oerhörd betydelse för den enskilde men kännas obekväm för de övriga, detta både vid begraving och bröllop. Man brukar tala om personligt och privat. All förättningsmusik skall så långt möjligt (sträva efter att) ha personlig anknytning till, och så spegla brudparet eller den döde — den får aldrig vara gripen ur luften eller kännas sökt och tillrättalagd — och här är familjens önskemål naturligtvis omistliga. Men det finns också det privata, det som inte i första hand är avsett för allmänhetens öron utan för den allra närmaste familjära kretsen: Det kan vara sådant som vår egen sång som vi träffades till; eller sången som väcker extra starka, vid begravning kanske obehagliga minnen till liv; eller åter den absoluta favoritsången; kort sagt sånger så innerligt privata att de blir obegripliga, ja rentav pinsamma att åhöra för alla utom den inre cirkeln, nästan som om man lyssnade vid den stängda dörren.


Sådana sånger är det synd att förstöra genom att fortsättningsvis för tid och evighet förknippa dem med begravning, så att varje gång man framgent lyssnar till sången det ursprungliga minnet förbleknas och ersättes med det bara alltför aktuella minnet av begravningen. Därför kan det vara lämpligare att framföra dem i samband med bisättning och visning eller på efterföljande minnesstund — eller att helt enkelt fortsätta att njuta av dem hemma vid grammofonen. Mitt resonemang, det bör kanske påpekas, är grundat både på i dessa avseenden dubbelt glädjerika och bittert dyrköpta erfarenheter vid många kontakter med anhöriga.


Själve Tenoren braskar och yttrar sig

Än sångarna då? Är de oskuldsvita och samvetsrena? Och vad tycker Tenoren Hr Kyrkosångaren själv egentligen?


Sångarna är i allmänhet frilansande och därmed undantagna från mera officiellt internkyrkligt  käbbel — eller alltför odelaktiga däri: Ty ibland vore vi tacksamma att bli indragna i resonemangerna snarare än att ständigt ställas inför mer eller mindre genomtänkta fait accompli-beslut. Vi har icke att förglömma en yrkesmässig aspekt som ofta förbises och som inte ens musikerna till fullo har: sången och sångarens perspektiv.


Tenoren börjar helst med en brasklapp: Jag vill icke bli missförstådd i denna fråga i detta inlägg; den är alltför väsentlig att förslösas på futila känsloargument: Ty visst ligger snobbstämpeln väl nära till hands bara man nämner tradition och nyhet i samma fras. Så är här icke fallet.


Att jag ser det närmast som en livsuppgift att föra fram “gamla glömda godingar” betyder på intet sätt att jag skulle vara rabiat motvalls tenor visavi allt nytt, bara att jag vill föra fram i ljuset det som oförtjänt förgånget är och ge  en vänskaplig knuff på vägen. Vi vet ju att om man blåser dammet från den gamla lådan på vinden kan man hitta mången bortglömd skatt däri. Vi vet också att bara för att man kan, eller får, göra någonting behöver man inte nödvändigtvis göra det. Eller annorlunda uttryckt: Bara för att det spelas utanför kyrkan behöver det inte alltid spelas inuti den.


Ingen må nu tro att jag “sjunger va’somhelst bara di betaler” — men det är inte mycket jag inte sjunger, vilket var och en kan förvissa sig om redan genom att hastigt genomläsa, än hellre lyssna till, mina högst stilskilda repertoarprov på YouTube.

Musikaliskt Ansvar eller Aningslöst Tjänstefel

Man brukar tala om frihet under ansvar, och i det här fallet är det fråga om ansvar gentemot kyrkans egen musik, den “gamla goda repertoaren”. Som jag skriver i Om Konsten att vara Provinsiell:


“Det landtligt passé kan väl bottna i min vurm för det gamla, ofta (skämtsamt?) formulerat som att jag vore född åtminstone åttio år för sent: En fläkt från Anno Dazumalien… Häri ligger en önskan, ja en drivkraft att föra fram i ljuset det som oförtjänt förgånget och fördunklat är: gamla trattofoniska guldkorn på bekostnad av nyare vispopsdängor, eller klassiska sånger framför mikrofon-sländor. Det nya klarar sig ju alltid med benägen mediehjälp; det är värre med våra gamla kulturskatter — kyrkosånger, andliga sånger, romanser, visor eller salongsmusik — som åtminstone behöver en liten knuff. Sådan assistans ges dock sällan eller aldrig av medierna, delvis av det lätt insedda skälet att de inte känner till en perifer, kanske naivt idealistisk sångares verksamhet, långt från det väsentliga.”


och även berör i Att välja Musik vid Begravning:


“Genom att inte uppmuntra till sådana samtal” [otvungna samtal mellan anhörig och sakkunnig (skribentens anmärkning)] “riskerar man på sikt, i 2000-talets sekulariserade tidevarv med folktomma kyrkbänkar och kyrktomma skolbänkar, att helt utplåna kyrkomusiken (och därmed kyrkomusikern) ur folks medvetande. Idealet vore om den nyfikne anhörige kunde få inspireras av vad den kyrkomusikaliska, andliga och klassiska traditionen med alla dess sångliga pärlor har att bjuda och inte bara utan vidare välja det han känner igen, samtidigt som en repertoartörstande kyrkosångare kunde finna inspiration både i dagsländor och verkliga guldkorn ur samtidens pop-, schlager- och musikalflora, för att därigenom utöka sitt sångliga register.


Man vill gärna tro att konserter och begravningar berikar varandra så att sångaren inte stannar vid rutinens brant utan vågar språnget för att oförskräckt söka nya vägar som leder till att han själv berikas och överför den känslan till sina åhörare. Sångens innersta väsen är ju att beröra och förädla på samma sätt som dramat i det Antika Grekland ansågs rena genom att hos åskådaren frammana känslor och väcka tankar som under spelets gång (och även därefter) bearbetades så att han inte var densamme när han gick som när han kom. Kan vi arma sångare åstadkomma något av detta har vårt yrke verkligen en mening!”


Den puffen kan vi gott — och måste vi — hjälpa “di gamle” med.


Ty man kan i våra dagar inte gärna klandra kyrkobesökarna för att de inte känner till “vår musik” och “sitt eget kulturarv” eftersom den inte längre är deras, och eftersom, åter, ingen (läs: alltför få) kollegor och andra medarbetare verkar anse det vara värt det ringa besväret att upplysa om vilka skatter som finns i gömmorna och föreslå lämpliga alternativ till den musik de redan är bekanta med och älskar. (Samma fenomen inträffar, parentetiskt sagt, även alltför ofta när det gäller att upplysa om vad Kyrkan står för och varför man, som många tänker, överhuvudtaget  skall bry sig om den.)


Det sagda är inte bara ett ansvar — det är tjänstefel att låta bli!


P. S. Inlägget var egentligen tänkt som pendang till ett inlägg om huruvida jag sjunger på likkönade bröllop och skulle handla om Kyrkans Eviga Tvisteämne: Synen på Olika Slags Präster, men kom på avvägar redan i inledningen. Det är dock få inlägg jag har filat på som detta: Det har legat som utkast i några veckor! Ds


(Så skrevs måndagen den 10 maj 2010 kl. 13.38.)


Leave a comment