<— Tillbaka till Artiklar

Företal.

Att plötsligt börja komponera, till följd av en dålig hals, kan ibland leda till märkliga resultat. Men vad skall man göra när ett blodkärl brister i vänster stämband mitt i en Jussi Björling-konsert i vit smokingrock med violin och piano? Därtill utomhus för tvåhundra­femtio personer en vacker julikväll år 2012, med en varierande påföljd av fyra månaders total tystnad, halsläkar- och logopedbesök med värsta Birgit Nilsson-filmning av stämbanden och utmärkt talfrökendrill samt sånglektioner från grunden, där ny teknik mödosamt och under ständig rädsla för att ärret skulle ”gå upp”, fick byggas upp från den absoluta och själsdödande tonbildningsgrunden, lika långt från skriande halspress som ansatslätt och långt fram i masken. Därtill, åter, ett slags självpåtagen arbetsträning som koralsångare vid begravning, då halsen lät och inte minst kändes som grus efter en halv psalmvers, något som successivt blev bättre, under ständig själslig sångarvånda: Blir det någonsin som förr? Håller det eller spricker det? Måste jag göra något annat? Vad skulle det då vara? Eftersom jag, under sådana (nattliga) grubblerier, aldrig lyckades svara på den frågan och ett yttrande, ej avsett för mina öron, från en välmenande kyrkotant dessutom malde i mina bultande tinningar (”Du skulle hört honom när han é i form!!”) beslöt jag att det enda som återstod var att gå under mentalt eller bli frisk. Så blev det också, även om min fina sjukkassestatistik (en sjukdag 1999) brutalt smulades sönder: Nu är halsen sedan länge helt återställd, vilket bevisas av någon minuts fascinerande spelfilm i stämbandsmiljö, och den nya tekniken så inarbetad att systemet rasar om jag försöker återgå till det gamla. Tack för det, Bo Alkestrand, ??? och Mats Calvén!

 

Gymnasiesynder.

Komponerandet började med en erinran: ”Hördu Holger [Petersen, violin], jag vill minnas att jag skrev en Skånsk Stämningsvals i 8-9-årsåldern, med text efter en Österlensvepa som hängde i köket hos faster Emmy på Segergatan 2E i Landskrona. Den borde man leta upp!” ”Gör Du det!” sa Holger. (Holger Petersen är en bekantskap från sekelskiftet: Vi träffades dels på konserter då jag sjöng körtenor och han spelade i orkestern, dels på begravningar framför allt på Krematoriet i Helsing­borg. Det var för övrigt där som vi kom i långa och ivriga samspåk om violinister och sångare, om intressanta inspelningar från förr och om möjligheten att konsertera tillsammans. Sedan dess har Holger tåmodigt men entusiastiskt med hela sin sprudlande musikalitet och tekniska bravur tagit sig an mina många arrangemang och andra notliga infall, och nu alla framvällande kompositioner med samma verve. Svårare än så var det egentligen aldrig.)

 

I vår sovrumsbokhylla finns en röd mapp (specialtillverkad i min ungdom på UB2:s bokbinderi i Lund) med texten ”Utkast, idéer, m. m.”: Däri fann jag mycket riktigt Åsens Rand mot Slättens Skimmer – Skånsk Stämningsvals från 1981, vilken snabbt försågs med violinstämma och småningom även med nya verstexter i bröllopsanda (refräng i vepanda fanns ju redan) i stället för de undermåligt gudförlåteliga rader jag åstadkommit då det begav sig – ”Det växer bra, nu vill jag ha lite säd, säd, säd” och allt vad det nu var! Denna nya Skånsk Bröllopsvals kom snart att kallas ”Åsens Mjölk” av den ordvitsige Holger…

 

Men Åsen var bara Op. 2. I mappen fanns även Patricia – Rumba till nå’n Flicka, det verkliga Op. 1 från 1975! Men ack, vilket simpelt tema!! Detta omarbetades lika snabbt, med bibehållen 7-årsgrund, till en fullskalig rumba och försågs, föga förvånande, även den med en violinstämma, så sofistikerad att till och med den drivne Holger lämnade instuderings-walk over tills vidare!

 

Som om inte detta räckte innehöll mappen dryga tjoget låtar i utkast, uppslag eller hela alster: Rumba, Vals, Tango, Ragtime, Jazz(ballad), Romans… Och visst mindes jag väl dem alla från gymnasietidens orädda år, men jag hade faktiskt glömt bort dem. Jag tog i alla fall kort på sidorna med Galaxy Tab:en och utlöste ymnighets­hornet för samvetsgranskning innan jag provspelade dem och skrev ut dem i ”fake book-form” i Finale, omsorgsfullt numrerade efter bokhållarens alla regler. Ja, jag inträdde rentav i STIM och införde alstren under andäktig tystnad.

 

Nådens År, Marias År!

Så närmade sig julen 2013 och i glädjeutsikten över att troligen kunna sjunga insmög sig en alldeles normal och otvungen tanke i det livliga GB-inret: Man kan ju sätta en Ave Maria-text till den här jazzballaden! (Den som något känner till Tenoren för alla Tillfällen, Glenn Bengtsson, vet att jag har en alldeles speciell Maria-vurm och utökar gärna beståndet av hymntonsättningar både genom att samla på, arr och textsätta lämpliga musikaliska offer som kommer i min väg.) Sagt och gjort. Men då blir det ju en klassisk kyrkosång till vilken man måste skriva en pianostämma så att andra kan spela den. Sagt och gjort – med visst besvär. Och sedan kan man ju kröna det hela med en violinstämma. Sagt och gjort, åter. Oj då, det blev ju riktigt bra! Så insmög sig även tanken att man kunde sätta en utvidgad och omarbetad Fader Vår-text till den där andra jazzlåten, där ”Vårt dagliga Bröd-partiet ersattes av en Panis angelicus-parafras. Med tillhörande pianostämma. Och violinstämma. Den blev minsann också riktigt bra!

 

Där stod man nu med två egensnickrade kyrkosånger att STIM:ma. Dessa kom att uruppföras (och filmas) på Tre Kyrko Sångares Annandagskonsert i Mariakyrkan i Helsingborg, tillsammans med organisten Olof Tholander och Holger Petersen! Offentlighetsisen var bruten och självförtroendebubblan spräckt – även om jag erfor en iskall klump i magen då jag såg titlarna Ave Maria och Fader Vår annonseras i general­program­met följt av kompositörsnamnet ”Glenn Bengtsson”! (Olof Tholander är en Helsingborgs-bekantskap från det begynnande nittiotalet då han var elev till organisten Mats Hultkvist i Mariakyrkan där även jag ofta befann mig på den tiden, antingen som sångare, vaktmästare eller guidande kyrkvakt. Vi har sedan dess av och till genomförst otaliga högmässor och begravningar – och konserter tillsammans; inte minst i sommar- och juletid. Det finns inte många tekniska svårigheter i de fingrarna (och fötterna!) och humöret är alltid nyfiket utforskande och glatt uppmuntrande, en förutsättning för musikaliska tolkningar, bra samspel och publik­vänliga konserter – en oumbärlighet i min värld!)

 

Men tänder kan ju, som bekant blodas lättare än man tror, ivrigt påeldade av ett växande skaparego. Två dagar före ”premiären” var jag emellertid i Båstads Maria­­kyrka på Julafton och O Helga Natt:ade för första gången på två år (sic!). Tanken på att göra något med organisten Andras Lindgren ventilerades och ett datum framkastades: dagen före Marie Bebådelsedag, lördagen den 22 mars 2014 kl. 18, tillsammans med Holger. Vi spånade fram en Mariagudstjänst fylld av andras och en och annan egen Ave Maria. Begivenheten hade knappt officiellt bestämts innan jag åter hade inventerat det alldeles egna kyrkosångsbeståndet och fått detsamma till åtminstone fyra färdiga sånger. Efter nyår kom så den lysande idén att passa in dessa i någon lämplig Mariaram. Jag lusläste Evangelieboken efter Mariasöndagar och fann tre officiella, vilka vi väl alla känna (Marie Bebådelsedag, Kyndelssmässodagen och Fjärde söndagen i Advent), vidare en fornkyrklig (Nyårsdagen) och tre egen­kom­ponerade, vid vilka hon torde ha varit med (Julnatten vid Krubban, Långfredagen vid Korset och Domssöndagen som förebedjerska). Så valde jag, ur den digra text­mäng­den, ut några texter som i mina ögon betydde något, en läsning för varje söndag.

 

Och det var ju bra. Men jag hade ju fortfarande bara två kyrkosånger – tre Ave Marior (Ave Maria, Strålbekrönta Himladrottning! och Du, alla Väsens Himlamoder!) samt en Fader Vår (Gudafar, däruppe i det blå!) – och inte sju som nu behövdes! Det var bara att ruska på huvudet och damma av ett par gamla idéer – samt uppfinna en och annan ny… Resultatet blev en Symeons Lovsång (Gud, nu låter Du Din Tjänare gå Hem!; min egen favorit), ett jublande Magnificat i miniatyr (Anden Jublar!!) och i sista minuten en lekfull tonsätting av den katolska Angelus-Bönen – alla sju sprungna ur jazzlåtar från gymnasietiden!

 

Konserten blev smått magisk för mig (föreställ Er att uppleva egen musik för första gången!) och möjligen nykommet spännande för de andra (aldrig tidigare spelad musik, svåra stämmor och rep och ändringar in i det sista!), men musikaliskt en smula ruffig med tydliga spår av förstagångsnerver och sedvanlig brist på rep, allt dock framfört med gott humör och högt i tak – kort sagt: precis som en urpremiär skall vara! Sviten Nådens År, Marias År! var född.

 

The Tenor’s Tunettes.

Mitt i Mariamyllret pockade fler jazzidéer på uppmärksamhet: först en Tersette, en smörig ballad som bygger på det musikaliska intervalsprånget ”ters” (tre tonsteg på hel­tons­­­skalan), så en Sixette över ”sext”-intervallet (sex tonsteg på skalan), innan tanken på en ”intervallsvit” envist hade bitit sig fast. Det var bara det att när jag och ”min” saxofonist Håkan Ekwall testrepade några låtar hos honom i Malmö hann jag inte ens ge honom noten innan ett ”men den här låten finns ju redan, det är ju den där Smoke Rings…” utsköts från hans embouchyriska läppar! Medan Ekwall senare gjorde lunch skrev jag snabbt om alstret till en Chromette, kromatisk variant (ett halvtonsteg) vilken blev alldeles utmärkt. På tåget hem reviderades den till full­ändning. En ny Tersette i uptempo med det vansinnigaste stick man någonsin har skådat kom senare till, liksom en Primette över ”primen” (ett enda tonsteg) där samma ton upprepas med olika rytmer i bästa morse-stil. Kreativiteten flödade sålunda och snart fanns en intervallsvit om tretton jazzlåtar med det stolta namnet The Tenor’s Tunettes!, där Tenorens små Toner kan avse både sångliga och tenorsaxliga sådana: En instrumental jazzsvit där varje stycke motsvarar ett av tonskalans intervall från prim till decima, med specialfallen kromatik, tritonus, ett tolvtonsförsök samt i tanken en Uvertyr med ett smakprov av de olika melodierna. Tanken var att gestalta de olika intervallens ytterst skilda karaktärer: Man må, för att bilda sig en upp­fattning, göra försöket att jämföra en sekund och en nona eller en ters och en decima, eller varför inte kromatiken med kvarten eller kvinten!

 

The Inter-Valley Suite.

Mitt i arbetet ringde orgnisten i GA-församling i Helsingborg, Sofie Kowalczyk, och påpekade att jag hade tjatat om en jazzkonsert med ”min” saxofonist (vilket väl torde innehålla åtminstone någon sanningshalt…) och att hon nu hade en öppning, passande nog fredagen den trettonde (sic!) juni kl. 21.00 i GA-kyrkan. ”Det blir Ni Två och min projektdamkör.” ”Din vad? Jag har väl inga arr för damkör?!” ”Nä, men Du gillar ju så’nt, att skriva och greja!” ”Får man använda egna låtar?” ”Kanske det… (Hjäälp… hördes nästan i andanom.)” ”Får man fundera över helgen?” ”Det får man.” ”Då hörs vi!” ”Det gör vi säkert!!” Detta samtal kom i Holgers bil på väg mot rep i Båstad inför redan omnämnda Mariagudstjänst och senare på tåget hem ringde jag Ekwall och framställde erbjudandet: ”Det är väl så’nt där man ska säja ja till”, tyckte han. Efter helgen förklarade jag samma sak för Holger vid ett annat rep: ”Men på mig verkar det som att Du redan har bestämt Dig inne i huvudet och mest söker efter en anledning att säga ja”, en analys som även Ekwall spefullt belåtet senare instämde i.

 

Jag ringde Sofie efter helgen och tackade ja; detta efter att en avslappnande morgon­dusch på lördagen hade givit mig det lysande uppslaget att omarbeta Tunettes-sviten (som vid det laget faktiskt inte var riktigt färdig) till en svit om herden och hans får med en del bibliska herdetexter och en del egna, vilken fick den dubbelbottnade titeln The Inter-Valley Suite: Följaktligen somnar herdegossen vid den sköna aftonelden och drömmer dels om Den Gode Herden som offrar sig för fåren, dels om tjuven-vargen som river och dödar fåren; detta medan de rebelliska ”tonårs­fåren” rymmer ut i natten på vilda äventyr genom en söderrostad grind och i den kalla skrämmande morgontimman möter den kände Ulven i Fårakläder som olycks­bådande förtroligt lockar de huttrande och mörkrädda fåralammen med sig till ”sin fålla” där det finns grönt och saftigt gräs, och där ”ni får vila i Evighet…”; detta i sin tur alltunder det att herden med ett ryck vaknar skräckslagen och kallsvettig efter sin mardröm och häcklas av sitt dåliga samvete då han upptäcker vad som hänt, men ändå besitter sådan närvaro att han ger sig ut och letar i det begynnande grynings­ljuset, där han får en uppenbarelse av Den Gode Herden, likt apostlarna på förklaringsberget; ”tonårs­fåren” berättar så för de äldre fåren och de små lammen om den tappre herden som i sista stund räddade dem från att träda in i ulvakulan och med käppen jagade vargen på flykten, varefter de alla dansar av glädje och hyllar hjälten; slutligen berättar herden vid morgonelden för de andäktiga fåren om Guds Gränslösa Nåd.

 

Svitens sensmoral och egenliga mening kan sammanfattas i följande citat ur kom­men­taren till sångerna: ” På samma sätt är det ibland för oss alla, oavsett vilket yrke eller annan sysselsättning vi för tillfället ägnar oss åt: Vi måste vara duktiga, goda herdar för våra får, och då inte minst för våra egna små som förlitar sig på och är beroende av de vuxnas kärlek och förstånd. Många äldre barn och tonåringar ser den slarvigt stängda eller sönder­rostade grinden som en möjlighet att upptäcka världen, gå på äventyr och uppleva något spännande. Vi har en ständig plikt att skydda dem och förhindra i varje fall allvarliga händelser och katastrofer. Men vi lyckas inte alltid; vi orkar inte alltid; vi kan inte alltid. Men vi måste försöka!” Vidare: ” När de gäller de stundtals godtrogna intet ont anande unga har vi ett alldeles speciellt ansvar att lära dem genomskåda den försåtliga verkligheten eftersom det trots allt finns ondska i världen, av olika art och i skilda förklädnader. Barn och unga behöver sina föräldrar och andra vettiga vuxna mer än de ibland själv inser, liksom vi behöver någon som leder oss rätt, bort från lockande olycksvägar.”

 

Det var bara att ånyo sätta igång med texturval och att därtill skriva damkörs­stämmor (vilket i viss mån kan liknas vid att spela pianoackord med bara höger­handen). På fredagen hade jag fyra körsatser med till Sofie på Krematoriet: Den kromatiska En sömnig sång där gossen somnar; primen, ”Teentune”, där tonårsfåren rymmer; sekunden, En Herdepsalm, där damfåren sjunger en vacker Herren är min Herde a cappella med jazzsväng imellan; samt tersen (med det galna sticket, ni minns), Herdens Dröm, där han drömmer mardrömmar under sin förbjudna sömn. ”Kör på, bara!” sa Sofie, ”men keep it simple!” ”Visst” tänkte jag och skrev klart på rekordtid med en stackars familj som under ett par veckor fick stå ut med en pressad, irriterad och disträ make och barnafar! (Förlåt så mycket, Jenny och Ebbe, för detta!!)

 

Under arbetet insåg jag att det även behövdes bas och trummor för att få det hela att lyfta. Jag ringde en av mina äldsta musikaliska bekantskaper (i betydelsen ”ha känt längst”), Christer Schöld (Lindström i min värld) på kontrabas (som jag en gång bildade både skolorkester och dixieband med under åttiotalets gymnasieår på Nicolai­skolan – medan han fortfarande gick i åttan på Magnus Stenbocksskolan!! – samt sjöng manskvartett med på 2000-talet) samt den innovative Gene Krupa-älskande trummisen Ulf Åkerberg (som jag lärt känna i glad­jazz­bandet Riffifive Quartet på nittiotalet). Båda tackade ja, vilket ju ”min saxo­fonist” och klarinettist Håkan Ekwall, för övrigt en av mina yngsta musikaliska bekantskaper (i betydelsen ovan; och även han från Riffifive), redan hade gjort. Tillsammans med Er egen tenor och pianospelare Glenn Bengtsson (som jag förresten har könt hela mitt liv!) kunde vi så bilda Jazzkapellet The Tenor’s Tunettes efter sviten som var dess upphov.

 

Jag tror vi fick till fem eller sex rep, varav två med Damkören GA Vocal, innan konserten i Gustav Adolfskyrkan kunde kasta loss. Vid det laget hade vi, till följd av alltför svåra körsatser och en och annan smått ofärdigt skriven stämma – samt ett par alltför skrivbordsglada textrader – fått korta ekipaget med drygt hälften, så att tre låtar gjordes med kör och tre med orkester. Inte illa, bara det! Konserten blev svängig och bra, med de där små fadäserna som alltid skall finnas (som att pianisten råkade spela ett halvt chorus i fel tonart!) men med en entusiastisk publik, god stämning bland de medverkande – och ett löfte om vidare samarbete och göra hela sviten!

 

Jordisk Jazz…

Medan fårkonserten kom till hade jag redan bokat in Asmundtorps Kyrka – onsdagen den 8 oktober kl. 18.30 – med en ny vild tanke i huvudet: Att göra en konsert med de där gamla jazzlåtarna från gymnasitiden och dessutom framföra de kyrkosånger som dessa givit upphov till; detta med både jazzkapell och kyrkotrio! Efter lite förhand­lande med kyrkans musiker Lars Ahlinder och Tunettes-gossarna – samt med Holger Petersen och Olof Tholander kunde det hela genomföras: Jazzkapellet The Tenor’s Tunettes och Kyrkotrion Camrata Cantaton (med samme GB-gubbe på jazzpiano­pallen som i tenorflygelböjen. Arbetsnamnet på det kära spektaklet blev Jordisk Sång i Himmelsk Transformation; konsert-titeln blev slutligen Jordisk Jazz i Himmelsk Härlighet!

<— Tillbaka till Artiklar

Leave a comment