Att ha kavajerna fulla av begravningsprogram känns inte som en helt normal företeelse: Folk tömmer fickorna på mynt, pennor (oftast egenhändigt bortrövade sådana) eller hopskrynklade kvitton. Det har man ju hört.


Så icke jag.


Utom A6-vikta skrivarpapper med konsertuppslag, programordningar och annat — papper som icke sällan används såsom bokmärken i aktuell “begravningspocket” att läsas i de många pauserna — är det alltså agendor, begravningsprogram (vanligen i A6-format även dessa), som tar plats i mina (inner)fickor. Jag umgås nämligen med den naivt idealistiska, djupt kända tanken att om man sparar sådana program (vilket man gör på krematoriet tillsammans med psalmlapparna till varje begravning där) bevarar man ett stycke kultur- och begravningshistoria åt den hungrande eftervärlden, historia som icke blott finnes i digitalform utan på vanligt j-a papper, nog så rar kuriosa redan det.


Så en liten reflexion…


När mamma, på sin tid en hängiven sjuksköterska, träffade folk på sta’n (vilket hon ofta gjorde, icke sällan på rad) och jag frågade vem det var svarade hon nästan alltid: “Det var en gammal patient.”


När hustru Jenny, som en gång drev restaurang, brilliant kock som hon är, på samma sätt träffar folk på sta’n besvarar hon min humbla fråga med ett: “Det var en gammal gäst.”


Om så jag, begravningssångaren och borgerlige officianten, någon gång skulle träffa folk på sta’n, vad skall jag väl svara på Jennys försynta fråga?! “Det är en som jag…”

(Så skrevs söndagen den 21 mars 2010 kl. 12.48.)


Leave a comment