Följande rader, vilka endast vill tjäna som upplysning om innehållet i Kyrklig respektive Icke-Kyrklig Begravning, har tillkommit därför att jag inte någonstans har funnit en tillfredställande redogörelse för vad som utgör skillnaderna mellan å ena sidan en svenskkyrklig kristen begravningsgudstjänst och en profan konfessionslös begravningsakt. De bör alltså icke betraktas som rekommendation eller  ställningstagande, varken för det ena eller andra.


***


Vid dödsfall kontaktar man en begravningsbyrå där man vid ett personligt samtal på byrån eller i hemmet reder ut en stor mängd praktiska detaljer. Det kan gälla sådant som begravningsannonsens utformning, val av kista, kistdekoration, kransband, handbuketter till avskedet, extra stearinljus vid kistan, tryckta program till ceremonin eller var begravningskaffet skall äga rum; vidare önskemål om kremation eller jordbegravning, gravplats eller minneslund, om den avlidne skall svepas eller begravas i egna kläder och huruvida anhöriga önskar närvara (allt vanligare) vid kistläggning eller endast se den avlidne vid bisättning; vidare åter juridiska spörsmål om arv (finns testamente eller okända arvingar) och bouppteckning eller helt enkelt hur man skall hantera så skilda ting som den avlidnes kvarlämnade lägenhet eller villa, husdjur, krukväxter, prenumerationer, tv-licens, telefonabonnemang, försäkringar, bankkonton, bil, garage… Listan kan göras längre, men byrån finns där för att hjälpa och vägleda.


Den första – och största – frågan man måste ställa med hänsyn till själva begravningsakten är: Kyrklig eller Borgerlig begravning? Det är här ytterst väsentligt att veta vad man talar om (inte minst för att efterkomma den avlidnes önskemål) eftersom valet blir avgörande för aktens inriktning, innehåll och utförande, varför det kan vara på sin plats att här anföra tre viktiga skillnader mellan de två. (Jag talar fortsättningsvis endast om begravning under svenska förhållanden, då resonemanget eljest skulle föra för långt.)


Tre viktiga skillnader

Primo

En kyrklig begravning försiggår i kyrka eller invigt kapell och leds av en präst.


En borgerlig begravning äger rum på en av församlingen därför upplåten plats, vanligen ett kapell eller församlingshem, och leds av en officiant, en civil begravningsförättare.


Secundo

En kyrklig begravning följer ett enligt Svenska Kyrkans Ordning fastlagt ritual enligt vilket man tackar Gud för den avlidne och för vad han har fått betyda, överlämnar honom i Guds händer samt tar ett personligt avsked av honom. I samråd med anhöriga bestäms minnesord och psalmer, orgelstycken och eventuella solon.


En borgerlig begravning kan i princip utformas hur som helst, varför varje enskild officiant ofta har en egen modell att utgå ifrån som han vid samtal med anhöriga jämkar samman med deras önskemål till en slutgiltig ordning. Vanliga inslag är att minnas och hedra den döde samt att ta ett personligt avsked av honom, allt i en inramning av musik, sång och dikt.


Tertio

I en kyrklig begravning betonas det talade Ordet: i griftetalet med personliga minnesord över den avlidne samt med förkunnelsen om Guds nåd och löftet om evigt liv, vilket förstärks i bibelorden som talar om dödens allvar men också om det kristna hoppet; i överlåtelsen, överlämnandet av den avlidne i Guds händer med tre skovlar mull på kistan följda av de välkända orden ”av jord är du kommen…”, i sin tur fördjupat i begravningsbönen med förbön om ”en salig hädanfärd” och ”en glädjerik uppståndelse” samt i fridslysningen med hopp om att ”vila i frid” och att ”det eviga ljuset må lysa” för den avlidne.


I en borgerlig begravning lägges vanligen tonvikten vid vars och ens inre minnesbilder, det vill säga den dödes konkret personliga kvarlåtenskap eller andliga arv om man så vill, som sedan kan (jag skriver kan då ju inget fastlagt ritual finnes) manifesteras på olika sätt: genom en tyst minut för att hedra den döde och sätta minnena i fokus; med minnesord, upplästa av officianten eller spontant utsagda av någon närvarande för att låta andra ta del av vittnesbörd om den döde; med ett personligt avsked vid kistan för att få säga adjö en sista gång. På så sätt skapar de närvarande ett gemensamt minne att bära med sig från begravningsstunden.


Musiken en viktig ingrediens

Musiken får med ett sådant förhållningssätt  inte en rent kosmetisk funktion såsom blott stämningsskapande mellanaktsmusik, utan blir i idealfallet både kommenterande och fördjupande: psalmer (dikter vid borgerlig begravning), orgel- och pianomusik samt solostycken väljs dels för att spegla eller i bästa fall anknyta till den avlidnes personlighet; dels, vid kyrklig begravning, för att fördjupa och förtydliga innehållet i griftetal, bön och förkunnelse; dels åter, vid borgerlig begravning, för att tjäna som inramning till hela minnesstunden, att frammana tankar, minnen och känslosvall.


***


Borgerlig Begravning enligt G. B. …

När jag år 2001 av Olssons begravningsbyrå tillfrågades huruvida jag förättade borgerliga begravningar ställdes omgående följdfrågan ”Eller har du något principiellt emot det så kyrkosångare du är?” Synpunkten att jag borde ha något emot det har sedan dess med jämna mellanrum framförts av kollegor, präster eller andra inom Svenska Kyrkan verksamma i syfte dels att få till stånd en givande diskussion, dels att avråda mig från ”sådant”. Även åsikten att ”det fattas nå’t” i en borgerlig begravning, att den ter sig torftig med dess envisa och enahanda fokusering på personliga minnen och frånvaron av det kyrkliga perspektivet med överlåtelsen i Guds händer och det kristna hoppet om evigt liv, har framförts, liksom frågan huruvida jag själv en gång önskar kyrklig eller borgerlig begravning.


För att svara i omvänd ordning: Jag önskar tvivelsutan kyrklig begravning när tiden är inne. Jag kan ibland personligen sakna det kyrkliga, men den som önskar borgerlig begravning har nu en gång undanbett sig en sådan dimension och kvar blir därmed något annat, närmast en minnes- och avskedsstund i ord och ton. Jag har inget principiellt emot att förätta borgerlig begravning, icke heller kommer kyrkosångaren i personligt samvetsbryderi därinför: Vem kan neka människor i sorg som vill ta farväl av en kär anhörig och som av skilda orsaker har kommit i konflikt med en kyrklig instituiton – ibland utan att ha förlorat sin kristna tro?  Har inte den som har tagit avstånd från Svenska Kyrkan – ibland åter utan att ens ha begärt utträde! – rimligen har rätt till någon form av begravningsceremoni! Är inte den enes sorg lika mycket värd som den andres? Eller som en reflekterande kollega uttryckte saken: När man tjänstgör på kyrklig begravning är församlingen ens arbetsgivare, när man tjänstgör på borgerlig är det Gud!


Jag framförde till Olssons även en önskan att få tänka igenom vad en begravning utan kyrklig inramning kunde innebära (något som då mycket vagt existerade i min begreppsvärld) för att utforma en modell som jag kunde stå för och presentera för anhöriga. Resultatet blev en flexibel modell, lätt att anpassa efter varje dödsbos önskemål, en modell som nu många år senare i nästintill oförändrat skick har gjort tjänst vid ett par hundra begravningar.


…en Minnes- och Avskedsstund i Ord och Ton

Utgångspunkten är den dödes personliga kvarlåtenskap eller andliga arv, de tankar och minnen han har sått i var och ens hjärtan och medvetande, minnen som mitt i sorgen lätt tränger sig på och pockar på tankerum, som man ibland plockar fram ur hjärtats gömmen och vårdar ömt, som man delar med andra i skilda åldrar, generationer och förhållande till den döde, det må vara familj, släkt eller vänner, grannar eller arbetskamrater, människor som alla har sin bild att ge, sin berättelse att bidra med. Att så dela sorg och glädje, både goda minnen och tyngande svårmod, kan vara till god hjälp i sorgearbetet och kanske känns det på sikt allt mindre smärtsamt att minnas, samtidigt som det förpliktigar att bära delar av en annan människas liv inom sig: De kvarlevande har nu ett ansvar att inte glömma bort den döde utan att hålla hans minne vid liv likt en brinnande fackla så att han lever vidare genom dem och deras hågkomster, ett fint sätt att hedra sin käre med rötter i österländsk visdom där man erinrar om att en människa inte är död förrän minnet av henne har förbleknat.


För att ytterligare konkretisera min modell tar vi fasta på definitionen ovan av en borgerlig begravning som En minnes- och avskedsstund i ord och ton. Jag brukar föreslå en tyst minut, en internationell hedersbetygelse, alldeles i början för att hedra den dödes minne samt tacka för vad han har fått betyda under sitt liv. Mot slutet kommer så ett personligt avsked där man går fram till kistan för att säga adjö en sista gång, för att lägga en blomma (handbukett) eller kanske säga något. Mellan, eller snarare runt, dessa två punkter kan man så bygga programordningen för varje enskild begravning med solosånger, klaverstycken och dikter enligt den dödes eller anhörigas önskemål i samråd med officianten. Praktisk erfarenhet från mången begravning har visat rena klaverstycken vara alldeles särskilt på sin plats vid tre känsliga tillfällen då det kan vara både skönt och lugnande att slippa ord: som inledande musik då man precis har kommit in i kapellet och mötts av åsynen av kistan i koret; efter den tysta minuten då man har stått upp med sina ofta fritt svävande tankar under en till synes ändlös minut; samt som avslutande musik då man precis har tagit ett sista farväl av sin käre.


Så detta med minnesord. Ord som tecknar minnesbilder av en annan människa, ord som beskriver henne och förtäljer vem hon var bör – det säger sig självt – rimligen uttalas av någon som känner henne, både för att bli äkta och korrekta. Därför håller jag ogärna sådana tal efter diktamen, med stolpar och brottstycken från samtal med anhöriga, utan föredrar om anhöriga själva – de som känner sin käre – skriver ner några rader som jag sedan gärna å deras vägnar skall läsa upp. Det är förunderligt hur mången gång denna min uppmaning har lett till oanad kreativitet: Från ett ”jag kan inte skriva sådant”, över mina försäkringar om att ”det räcker med några rader om så skulle vara” till ett par, tre fullskrivna sidor efter ett par dagars reflexion.


Och till sist: En begravningsstund äger rum här och nu; vi upplever den live, och den går inte i repris. I egenskap av officiant kan jag bidra med att säga det som behövs, läsa dikter och minnesord samt sjunga solosånger; musikern med att spela klaversolon och ackompanjera (på piano, gitarr – eller orgel).


Leave a comment