Nezeriloholic eller Otrivinist eller varför inte Nasinoman. — Dessa tre kan väl nöjaktigt beskriva problemet: att i överkant använda näsdroppar.


Det är en sak att vara koffeinist: Dricker jag inte kaffe när jag kommer upp på morgonen, vilket av bekvämlighetsskäl ibland underlåtes, blir dagen inte så trevlig, varken för mig eller omgivningen med spänningshuvudvärk och retlighet som främsta symptom, förrän behovet nöjaktigt har tillgodoses.


Men näsdroppar…


I mitt frilansande sångaryrke behöver man fria bihålor: det går (bra?) att sjunga även med stopp till priset av en något dov, “förkyld” klang, men detta är ju dock en eftergift, om än nödvändig, för att inte bli arbetslös eller stämplad som kverulantisk krångelmakare. Att till överdrift preparera halsen med allehanda sprayer och gurgelvatten kan väl till nöds fungera som ren placebo men torde inte vara bra i längden. Dock, vill jag i ärlighetens namn brasklappsledes infoga, är detta högst individuellt på det att var och en här må finna sin fräslning.


Att Sjunga med Bihålorna Fulla

I sammanhanget kan erinras om ett experiment som gjordes på levande sångare, höll jag på att säga, som gjordes med världskända operasångare, skulle det vara, på så sätt att de först fick sjunga som vanligt, sedan med bihålorna vattenfyllda, sedan åter med bihålorna fyllda av bomull. Resultatet? Vad tror Ni? Tänk till ett ögonblick, innan Ni läser vidare!


Det lätt insedda svaret är att det inte blev någon skillnad. Klassisk (mikrofonoberoende) sångteknik lägger aldrig rösten rakt i den med gomseglet stängda näshålan (nasala ljud såsom m och n samt “franska” vokaler givetvis undantagna), utan i huvudets övriga håligheter — supraglottala kaviteter — såsom svalg och munhåla samt genom en öppen näsa. Detta kan enkelt testas hemma: Sjung en ton “som Ni brukar”, därefter samma ton med tumme och pekfinger knipande om näsborrarna således stängande passagen till näsan. Blir det ingen skillnad är det rätt, gör Ni fel blir det knäpptyst.


Efter denna lilla utflykt återvänder vi til näsdropparnas välsignelser.


Att Sjunga på Förkylning

För många år sedan sjöng jag, driven av kortsiktigt ungdomlig enfald, under inverkan av tre på varandra oläkta förkylningar och fick dj-t ont i halsen. Helsingborgs dåvarande halstrollkarl, framlidne D:r Eriksson, upplyste mig lakoniskt om att jag kunde ha fått permanenta knutor på stämbanden om jag hade fortsatt. (Tekniken, skall sägas, var på den tiden mycket halsig och pressad så att jag hela tiden sjöng “på kapitalet” med direkt press på stämbanden, tills de blev trötta och jag hes.) Eriksson ordninerade röstvila: fullständigt vad gällde sång och partiell vad gällde talet, för att inte ta livet av sin patient, samt gav en lysande föreläsning om sång vid förkylning, den enda genomgång i detta hänseende jag någonsin har fått.


Det finns tre lägen. Om halsen är inflammerad och illröd nere i djupet, och det känns som knivar när man sväljer: HÅLL TYST — detta kan leda till permanenta stämbandsknutar och förstörd röst. Om däremot “kranskommunerna”, svalg och munhåla samt musklerna som styr stämbanden — vilka i sig endast är att betrakta som känsellösa gummiband — är irriterade: SJUNG MED FÖRSTÅND OCH FÖRSIKTIGHET — överanstängning är aldrig bra. Om åter näshålan och bihålorna är slemfyllda (läs: fulla med med snor): SJUNG FÖR ALL DEL, men räkna med att rösten låter förkyld, dov och pinglös samt att slem även kan sitta i halsen och bröstet och där orsaka mycket besvärlig rethosta.


Jag har efterlevt dessa råd sedan dess med näsdroppar och (varm) dryck samt nässköljning (utmärkt slaggspolning om man behärskar tekniken och inte lutar huvudet år fel håll så att halsen vattenfylls varvid drunkningsdöden inträder) eller någon gång ångning under handduk med oleum-basileumdroppar i vattnet (som i den kända reklamen om förkylda karlar och barnafödande fruntimmer) — vanlig hederlig snytning i näve eller näsduk givetvis icke att förglömma!


Att emellertid vara nästäppt, och bara nästäppt, i fem på varandra följande veckor och därvid använda lika många flaskor Nezeril — och vid trängande behov tulla på två-åringens flaska — mot sjukvårdens rekommenderade “högst tio dagar” kan väl inte vara särskilt bra, låt vara att täppan morgon och kväll gränsar till kvävning.

Men vad skall man göra när varken nässköljen, näsduken eller ångan förmår bereda fri passage? Man blir -holic, -ist eller -man åtminstone tillfälligt tills ovädret  har dragit förbi. Och nu är det stiltje. Utan spår av abstinens som vid kaffedrickandet. Lyckliga jag!


Vilket erinrar om en alldeles sann näsdroppsepisod.


Snorrätt Polen Tur och Retur

Jag och hustrun (nåja, vid tillfället vältrade vi oss lyckligen i synd) var på resa med Eslövs Kyrkokör till polska Gdynia, hustrun på semester, jag på arbete, kunde man påstå. Under den nattliga båtresan från Ystad till Swinoujscie (stava till det Ni, det var lättare med Swinemünde) blev min lindriga förkylning plötsligt outhärdlig: När jag efter en god middag med ty åtföljande treflig afton skulle intaga en lindrande nattnezeril hände ingenting. Täppan försvann inte. Jag intog ännu en dos med samma påvra resultat, om icke värre. Tills jag insåg min blunder: Det stod NÄSOLJA på flaskan. Efter en obeskrivligt djeflig natt var det dags att landstiga. Kören skrattade gott åt mitt missöde, men åtta timmars svalg- och läpputtorkning till följd av andning genom munnen hade i alla fall något lindrats vid  en hastig frukost varunder en vänlig altsångerska kom till min räddning med sin oöppnade (som om det spelade någon roll) resenezeril. Den blev min trogne reskamrat (utom hustrun, naturligtvis) under resten av färden, inte minst under den utlovat fyra timmar långa skakiga bussresan från Swinoujscie till Gdynia som blev åtta timmar lång!


Min uppgift i Polen var att  förstärka tenorstämman och att sjunga solo samt duettera med körledaren, den oförglömliga soprankollegan och sångkompisen Ann-Margreth Nyberg, på två konserter i stora katedralliknande kyrkor. Första konserten gick utmärkt medan på den andra förkylningen hade hunnit i fatt mig varvid jag väsande fick frambringa körtenorstämmor för att inte hosta ihjäl mig, under det att fru Nyberg fick klara både solon och duetter — samt underhållning på den efterföljande festen. (På en sommarkonsert samma år presenterade hon en Ave Maria-duett genom att relatera historien om hur hon på grund av tenorslarvern tvingades sjunga duett med sig själv…)


Så kom återresan. Tillbaka i hytten plockade jag lättad, men blek av minnet, fram min fådda men lånta reskamrat: Flaskan var tom. Just där och då!


***


I skrivande stund har nästäppan återvänt och blivit förkylning, men nu går det äntlgen att skölja och snyta — till försiktigt ackompanjemang av di små dropparna…


(Så skrevs tisdagen den 30 mars 2010 kl. 14:33.)


Leave a comment