Om Den Mörka Sidan…

Kan man bli folkilsk på gamla da’r?


Frågan ingalunda ställd på skämt, som mången säkert gärna vill tro: Ty hur skulle allas vår Bengtsson, rolighetsministern och slarvern, den trivseltrevlige trätobrodern och charmigt självupptagne historie-berättaren, den ständigt kaffedrickande imitatören och härmapan, den vänligt välartikulerade  och skönsjungande skentenoren (epiteten är i mångt och mycket välgrundade) kunna ha en inneboende mörk sida?!

Ja, det förvånar honom själv ibland. Men den finns där icke desto mindre, stundtals alltför påtagligt.


Ni har kanske själva känt symptomen? Svärmvis av fjärilar och otyg som oupphörligt malande vänder magen ut och in; det annars så älskliga hjärtat kyligt och otillgängligt stenhårt; huvudet som en svart svavelsjudande bubblande lavakrater med lock vars innersta väsen endast antyds i ögonens förintande, skoningslösa mörsarblick mot omgivningen.


Ända tills vulkanen får ett utbrott.


Vilket dessbättre sker mera sällan: I bästa fall nöjes den med svårmod, osällskapligt mörk blick och hopplös förtvivlan; i sämre fall blir följden avsnoppande och snäsigt otrevliga yttranden eller fullkomlig tystnad; för att i värsta fall ta sig sådana uttryck såsom handflata i bordet, igensmällande dörr eller bok i golvet — dock aldrig, om detta icke vore illa nog, värre än så.


…och Dess Orsaker

Till vad nytta? — Den frågan har jag på sistone ofta ställt mig, eftersom vulkanen tenderar att, med högst oförutsägbara intervaller, mullra esomoftast nu för tiden. Några följder av mina grubblerier kunde vara:


Allmän ilska? Det får man verkligen inte tro!


Koffeinabstinens? Fullt möjligt, eftersom jag lätt blir grinig och tvär om dagen framskrider alltför långt utan kaffe.


Scenskräck? Knappast, då det inträffar sällan eller aldrig och då oftast i helt nya, ovana situationer.


Prestationsångest? Möjligen rädsla för att linte längre beröra: för att frysa fast på rutinens brant vid livslögnens skoningslösa avgrund.


Övergångsbesvär? Skulle det nu vara aktuellt för en så kallad karl? I mitt fall är det nog snarare fråga om att bli vuxen i vuxen ålder: att lämna slyngelåldern, pojkrummets och ensambarnets bortskämda bekymmerslöshet med bananskalets spikrakt hinderlöst halkande väg framåt utan beslutsångest. Med fru och barn och etablerad frilans är det onekligen dags! Vilket lämnar oss med en befogad, rentav sund oro för familj, försörjning och framtid.


Fyrtioårskris? Det vill jag helst inte kalla saken: Varken gubbsjuka eller karriärsångest tycks göra något större väsen av sig.


***


Kvar blir Bengtsson, rolighetsministern och slarvern,  den trevlige trätobrodern och charmigt självupptagne historieberättaren, den ständigt kaffedrickande imitatören och härmapan, den vänligt välartikulerade  och skönsjungande skentenoren: Den bortskämde ensamsonen som alltid fick (och fortfarande i skäligt hög grad får) som han ville, och som ibland, då alltför mycket i hans tycke går honom emot, tillfälligt förvandlas, kanske icke till rubrikens motbjudande monster, men till en liten pajas i djävulshamn.


Är det månde då rolighetsministern går på maskerad?


(Så skrevs söndagen den 31 mars 2010 kl. 17.52.)


Leave a comment