I vårt lågstadieklassrum på Magnus Stenbocksskolan (byggnaden är numera riven och ersatt av en ny skola) fanns en gammal enmanualig tramporgel med två pedaler för att pumpa luft, troligen en rest från morgonbönens dagar. Denna dragspelsaktigt ljudande klenod fick jag redan i ettan eller tvåan börja traktera, både för att föegylla veckans sångstunder i klassen men även för ett och annat solo — inte sällan Alf Roberssons radioplåga vid den tiden: Den vita duvan. En kuriositet är att jag, då vi på en gång mellanstadiet uppförde ett klassiskt julspel om Frälsarens Heliga Födelse, fick agera julevangelieläsande präst, iförd en av mammas avlagda sjuksköterskerockar, för ändamålet svartfärgad och in-sydd, samt hemmasnickrad prästkrage och himmelsblå ögon — en diskret men intressant framtidsvink, inte sant? Vi hade också julsoaré i sexan där det sjöngs och showades på “matan” och där jag och dödspolaren/trätobrodern Jörgen Fransson underhöll med eget tvåmannaband, spelandes på elpiano som till föräldrarnas fasa hade hyrts på Halméns Musik!

En sommaravslutning finns också bevarad där jag ackompanjerar Thomas Rydéns violinspel — kan det vara Den Blomstertid…? — medan Martina Müntzing väntar på sångtur.


Läs vidare —>