Vem är Glenn Bengtsson?

“Vad jobbar du med, egentligen?” — “Jag är frilansande kyrkosångare. — “Sjunger du för folk och så där då, eller?” — “Jo… och en del annat…”

Jag ägnar morgnarna åt att sjunga och spela med dagisbarn och eftermiddagarna åt begravningssolo, koralsång eller borgerlig officiant. För det mesta. Ibland kan det dyka upp underhållning eller föredrag på någon förening eller sång och spel vid gudstjänst på något vårdboende. Ja varför inte en lunchkonsert. Eller kantorsinhopp på begravning eller gudstjänst. — Kvällar och helger kan betyda konserter och musikgudstjänster, bröllop och festspel, cocktailpiano i någon bar, lobby eller matsal. Eller rentav över-raskningsunderhållning för något ovetande festföremål. — Tiden därutöver går åt till sådant som konsertfiske per telefon och mail, sms och facebook, kontakter och besök hos anhöriga eller repetitioner, notskrivning, komponerande, inspelning, program-sättning och en massa tidsödande kameral-administrativt arbete, alltifrån fakturering och bokföring till underhåll av hemsida. — Dessutom surrar det ständigt i huvudet, även när jag umgås med familj och vänner. Det kan dyka upp en användbar melodislinga, en vacker violinfras eller en textrad att vårda eller bearbeta.

Kanske en konsertidé utifrån en sång eller en fyndig titel, en ny kyrkomusiker att knyta kontakt med, en gammal att återuppta kontakten med. Måste leta fram den där begravningssången, eller en passande dikt till den borgerliga akten, sånger till nästa konsert, kanske förse det där orgel- eller violinstycket med Ave Maria-text… Hur var det nu sticket gick på den där jazzlåten? Kan man möjligen arra den för jazzkvartett med melodin i kontra-basen? Vilken tonart på den roliga barnvisan passar bäst för både fröknar och barn? Kan man ha trummor med på julavslutningen? Tänk om man skulle göra nå’t av den där melodislingan som lille dagiskillen omedvetet klinkade på pianot! — Ett Liv i Musik…


NÅGRA ARTIKLAR:

Mina innerfickor och andras.Om Konsten att vara Provinsiell.

En Djävul i Pajashamn.En Nezeriloholics Bekännelser.


Nästa sida —> Det började med Musik…

Det började med Musik...

Hemma fanns alltid musik från radio eller TV. Och jag minns hur jag i begynnande skolålder en julafton med tindrande ögon följde nålen när Grus i Dojjans Kaffe utan grädde snurrade fram på min första egna grammofon! Överhuvudtaget har jag alltid upp-muntrats till musik, alltifrån bebisens lycka över ett leksakspiano eller “stjärngosse-rock”, lillkillens plast-elgitarr med stålsträngar eller gossens låtsasbas på farfars krycka framför Nygammalt på TV, till att leka dansband med bandyklubbor på förskolan eller att gehörsmässigt plocka ut låtar på bekantas ostämda pianon, vilket ledde till lektioner i elorgel på Halméns Musik för den charmige tävlingsdansaren Oliver Landy. — Vilket i sin tur ledde till mitt livs första gig: att spela på Julskyltningssöndagen i Halméns skylt-fönster tre år i rad som orädd nioåring! — På Mallorca vid samma tid fick jag så agera standin för den barlängtande hammond-organisten Tony Obrador på ett lägenhetshotell i Palma Nova samt två år i följd framträda som firad gästartist med grannhotellet Tobagos dansorkester Los Incas som tioåring.

Läs vidare —> …och fortsatte med Musik…

...och ännu mer Musik!

I vårt lågstadieklassrum på Magnus Stenbocksskolan (byggnaden är numera riven och ersatt av en ny skola) fanns en gammal enmanualig tramporgel med två pedaler för att pumpa luft, troligen en rest från morgonbönens dagar. Denna dragspelsaktigt ljudande klenod fick jag redan i ettan eller tvåan börja traktera, både för att föegylla veckans sångstunder i klassen men även för ett och annat solo — inte sällan Alf Roberssons radioplåga vid den tiden: Den vita duvan. En kuriositet är att jag, då vi på en gång mellanstadiet uppförde ett klassiskt julspel om Frälsarens Heliga Födelse, fick agera julevangelieläsande präst, iförd en av mammas avlagda sjuksköterskerockar, för ändamålet svartfärgad och in-sydd, samt hemmasnickrad prästkrage och himmelsblå ögon — en diskret men intressant framtidsvink, inte sant? Vi hade också julsoaré i sexan där det sjöngs och showades på “matan” och där jag och dödspolaren/trätobrodern Jörgen Fransson underhöll med eget tvåmannaband, spelandes på elpiano som till föräldrarnas fasa hade hyrts på Halméns Musik!

En sommaravslutning finns också bevarad där jag ackompanjerar Thomas Rydéns violinspel — kan det vara Den Blomstertid…? — medan Martina Müntzing väntar på sångtur.


Läs vidare —>