Min erfarenhet är att solosång vid begravning i allmänhet väljs på något av följande sätt:


Primo. Man väljer själv genom att: efterfölja skrivna eller uttalade önskemål från den avlidne; följa minnen eller agendor från tidigare begravningar; som anhörig ha klart för sig vad man önskar; eller konsultera någon av internets många begravningssidor — som Ni nu har gjort.


Secundo. Man överlåter åt andra att välja för att mitt i sorgen få det hela avklarat eller i ren desperation av rädsla för att göra fel: tidningarnas begravningsreferat, begravningsbyrån eller prästen.


Tertio. Man väljer i samråd med solisten, kanske efter att ha konsulterat någon av ovanstående källor.

Det ömsesidiga samtalet

En annan djupt rotad erfarenhet är den att det inför begravningar alltid är bra att ha kontakt med personer inom olika ansvarsområden och att i samråd med dessa fatta beslut, snarare än att lämna ifrån sig beslutsrätten, om inte annat för att åstadkomma mesta möjliga anknytning till den döde: genom begravningsbyrån i det praktiska, genom präst eller officiant i själva aktens utformning, genom solist och organist i den musikaliska utformningen. Oavsett om man genom yrke, hobby eller allmänt intresse är väl bevandrad eller står förläget ovetande alldeles utan uppslag är otvungna samtal mellan anhörig och sakkunnig alltid av godo.


Genom att inte uppmuntra till sådana samtal riskerar man på sikt, i 2000-talets sekulariserade tidevarv med folktomma kyrkbänkar och kyrktomma skolbänkar, att helt utplåna kyrkomusiken (och därmed kyrkomusikern) ur folks medvetande. Idealet vore om den nyfikne anhörige kunde få inspireras av vad den kyrkomusikaliska, andliga och klassiska traditionen med alla dess sångliga pärlor har att bjuda och inte bara utan vidare välja det han känner igen, samtidigt som en repertoartörstande kyrkosångare kunde finna inspiration både i dagsländor och verkliga guldkorn ur samtidens pop-, schlager- och musikalflora, för att därigenom utöka sitt sångliga register.

Sångens Väsen

Man vill gärna tro att konserter och begravningar berikar varandra så att sångaren inte stannar vid rutinens brant utan vågar språnget för att oförskräckt söka nya vägar som leder till att han själv berikas och överför den känslan till sina åhörare. Sångens innersta väsen är ju att beröra och förädla på samma sätt som dramat i det Antika Grekland ansågs rena genom att hos åskådaren frammana känslor och väcka tankar som under spelets gång (och även därefter) bearbetades så att han inte var densamme när han gick som när han kom. Kan vi arma sångare åstadkomma något av detta har vårt yrke verkligen en mening!

1 comment

Leave a comment